Underskatta inte det lilla. För i det lilla bor det stora.

Den där doften du älskar av hudkrämen du smörjer din kropp med. Den där sköna smekningen av den du älskar. Den där känslan när du håller din hand i en annans, att få ligga bredvid en varm naken kropp, läppar som möts i en passionerad kyss. De nytvättade sängkläderna med doft av äppelblom. Doften av nybryggt kaffe. Smaken av det fantastiskt goda middagen.

Det är lätt att glömma bort hur saker känns, smakar och luktar. Vi är för upptagna med annat. Vi är stressade, tankspridda och har liksom inte tid att njuta av det lilla. Det lilla som redan finns i vårt liv.

Ta tillvara på den där känslan du mår bra av. Den där känslan du älskar. Det där du går igång på. Svep in känslan i hela din kropp och låt den cirkulera och påverka alla dina sinnen och sug in den med allt du har.

Vi behöver inte alltid jaga skönheten någon annanstans. Vi har mycket att njuta av och vara tacksamma för redan här, nu, idag.

Vi inbillar oss att vi behöver storslagna saker i livet för att vara lyckliga. Vi blir upptagna med att jaga känslan, den där ”kicken” som känns så bra. Så upptagna att vi glömmer bort det vi redan har i vårt liv, helt gratis 24/7. De små sakerna som tänder vår inre eld, men som vi själva måste ansvara för att sätta fyr på.

Underskatta inte det lilla. För i det lilla bor det stora.

Kärlek och POWERPEPP,
Marie

 

Dela gärna med dig i kommentarerna nedan. Jag skulle älska att höra dina tankar och funderingar.

Vad har du att vara tacksam för i ditt liv?

 

Vad powerpepp är för mig

POWERPEPP är för mig någonting mer än bara inspirerande ord.

POWERPEPP är vikten av att förstå att man kan forma sin egen verklighet utifrån sin egen inställning, attityd och genom att ta kontrollen över sina tankar.

Det handlar om självrespekt, självacceptans och självinsikt. Att förstå sitt egenvärde. Att vara sitt äkta jag i alla lägen. Agera efter sina egna premisser och aldrig kompromissa med sig själv.

För att göra detta möjligt behöver vi MYCKET pepp. Både från andra men allra mest från oss själv.

Vardagen är fylld med krav och press, vi måste fylla på oss själva med pepp och inspiration för att inte tappa glädjen, kärleken och passionen. För att undgå negativitet omkring oss måste vi se ljus, förhoppningar och möjligheten att förverkliga oss själva, våra drömmar och möjligheterna att få spendera livet åt det vi älskar.

Vi behöver fylla på vårt peppkonto för att inte falla ihop när saker går emot oss. När saker omkring oss rasar samman, måste vi ändå stå kvar. Vi bär alla på ärr från förr men låt dem inte förstöra din framtid. Var stolt att du har dem. De har hjälpt dig dit du är idag.

”Wear your scars like medals”

Föreställ att du är ett berg. Du står där stabilt samankrad med jorden. Oavsett om det stormar, regnar eller blixtrar står du kvar. Inget kan få dig att gå sönder, blekna eller spricka. Du står kvar där oavsett. Det svajar men efter stormen har lagt sig står du kvar. Du ger inte upp.

För att få styrkan att klara detta behöver vi energi. Vi behöver inspiration. Vi behöver styrka. Vi behöver POWERPEPP.

”Never forget. You are strong as a mountain”

Jag vill höra om dina bästa pepptips! Vad hjälper dig när inspirationen är låg? Dela med dig i kommentarerna nedan eller på Facebook.

Kärlek och POWERPEPP,

Marie

 

Är livet en tävling?

Snabbhet är inte alltid den bästa lösningen men i vår tid av jäkt och hets blir allt en kapplöpning mot klockan. Att göra så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt verkar vara det som alla eftersträvar. När vi skyndar genom livet och försöker få in så mycket som möjligt på varje dag, timme och minut kommer vi till slut till en bristningspunkt. En punkt där det sätter stopp.

Jag tycker det är hög tid att bromsa ner och att utmana vår fartblindhet. Jag menar inte att jag är emot effektivitet, utveckling och att man kan göra många saker, det jag menar är att vår besatta eftersträvan att göra mer och mer på allt kortare tid har gått för långt. Det har blivit en tävling. Den som hinner med mest vinner. Frågan är egentligen vad man vinner? Utbrändhet, mental utmattning, olycka och sjukdom kan vara priset. Jag ställer mig då frågan; är det verkligen värt det?

Vi framspolar livet och vi har inget tålamod till att vänta. Man går på snabbdiet istället för att ändra sina matvanor på ett sunt sätt, man tar en snabbkurs istället för att lära sig kunskapen från grunden… och så vidare… Sedan klagar vi på att vi lever så här. Att det är stressigt, mycket att göra och mycket att stå i. Vi är missnöjda med våra hektiska scheman, men vad gör vi egentligen åt det?

Det handlar om hur DU vill att DIN vardag ska se ut. Det handlar om att prioritera och värdesätta det som är viktigt för dig. Det är ingen annan som bestämmer hur din dag eller ditt liv ska se ut. Det är bara du. Du har makten att förändra det du inte är nöjd med. Bara du, ingen annan.

Kärlek och POWERPEPP,

Marie

Hjälp vid utbrändhet

utbränd

Detta inlägg kommer att vara lite speciellt. Det kommer kanske inte att kännas typiskt ”peppigt” då vi kommer att belysa ett jobbigt ämne som tyvärr många kommer att känna igen sig i. Men det är så viktigt att vi vågar prata om detta.

Det jag vill förmedla med mina texter är att vi alla är människor. Vi fungerar på samma sätt. Och vi kan hjälpa varandra. De dagar då allt känns skit kan det vara skönt att veta att man inte är ensam (som man ibland kan tro). Vi bär alla på erfarenheter, minnen och upplevelser. Vi bär alla på en ryggsäck. Och denna ryggsäcken kan hjälpa andra. Och då även oss själva.

Det som också är speciellt med detta inlägg är att det inte kommer att vara jag som skriver det.

Jag lämnar över författandet av resterande rader till en ung kvinna med en story jag tycker ni ska lyssna på.

Sandra Andersson är 26 år gammal, bor i Stockholm och arbetar som projektledare. Sandras och min väg möttes en sommar i Spanien på det fantastiska WOW!CAMP där vi klickade direkt.

För en tid sedan drabbades Sandra av utmattningsdepression/utbrändhet. Sandras story ska få oss att få upp ögonen. För detta är allvar.

Välkommen att ta del av Sandras story.

Och tack Sandra för att du delar med dig. Du är kärlek.

”Jag sjönk ner i fåtöljen i vardagsrummet. Kunde se i ögonvrån hur min kärlek förberedde middag åt oss. Jag försökte le åt honom lite tafatt men var mest distraherad av min egen andning. Det var över en halvtimma sedan vi kommit innanför dörren men jag var fortfarande andfådd. Som om jag sprungit ett maraton. Kände hur svetten började bryta ut i pannan. Andades små och hastiga andetag. Det kändes som om kläderna satt åt, som om dom stramade runt hela kroppen och kväve all tillförsel av syre. Som ett rep runt min bröstkorg.

Snävare för varje andetag. Jag började dra lite obekvämt i tröjan men det gjorde ingen skillnad. Kände hur paniken började bryta ut men försökte hålla mig lugn. Hjärtat voltade. Det slog så hårt att det nästan knakade i revbenen. Händerna och fötterna började domna bort. Paniken. Förvirringen. Dödsångesten.

Vi kan backa bandet några månader.

Det var högsommar och jag stod stadigt. Som om rötterna från vår kära moder jord hade snirklat sig upp längst mina ben och ankrat fast mig vid marken. Ingenting kunde rubba mig. Jag befann mig milsvägar utanför min comfort zone. Både privat, yrkesmässigt och geografiskt. Det finns ett amerikanskt begrepp som heter ”bite off more than you can chew” som passar bra in i det här sammanhanget. Men just den sanningen har en tendens att uppdagas en bit i efterhand. Jag kände mig stark, som om jag kunde stå stadigt genom vilken storm, vilken ny utmaning som än väntade runt hörnet. Jag var hungrig på livet.

Men kroppen, och mitt utnötta stackars huvud krävde återhämtning. Jag började känna mig sömning. Jag somnade på soffan varje dag efter jobbet. Vaknade vid elva för att släpa mig in till sängen och somna om igen. Varje dag. Varje dag i flera veckor. Jag började få sömnproblem på nätterna och drabbades av sömnparalyser. Jag fick svåra hjärtklappningar, var orkeslös och kunde stundtals inte gå längre än några meter. Trots att detta hörde till ovanligheterna i mitt liv så kunde jag ändå inte höra varningsklockorna ringa. Det är ju egentligen ganska märkligt, när en fullt frisk 24-åring inte kan ta sig från soffan till sängen utan att stappla sista biten, att densamme inte har förmågan att tänka; ”Men vänta nu…” Men så komplex är vår hjärna. Hösten stod runt hörnet. Det måste nog vara det, tänkte jag. En tidig morgon i september efter att jag duschat la jag mig på fotändan av sängen en stund, men kom sedan inte upp.

Jag låg där i handduken och kroppen svarade inte. ”Du måste gå till jobbet nu”, tänkte mitt huvud. Men kroppen rörde sig inte.

Någonstans här befinner vi oss i inledningen av den här texten. Efter det gick allting ganska fort. Jag sjukskrev mig och hänvisades till vår företagsläkare. Vi gjorde blodprover och EKG-tester. Men jag minns att jag lämnade läkarmottagningen en dyster höstdag med ett litet häfte i handen. ”Paniksyndrom” stod det på det. Jag fick ett rehabiliteringsprogram med KBT-terapi, och betablockerare för mina hjärtklappningar. Jag minns när jag skulle hämta ut dom för första gången på Apoteket och killen i kassan gav mig en ”extra påse att andas i också” med glimten i ögat. Jag visste inte riktigt om det var lite roligt eller bara tragiskt. Vad hade hänt? Vad hade hänt med hon som kunde stå stadigt genom vilken storm som helst? Inte var det jag i alla fall. Det var en sak som var säker. Jag var en sliten tjej på rehabilitering som inte kunde hantera de mest basala vardagliga situationer. För några månader sedan var jag orubblig. Nu kunde minsta vindpust få mig ur balans. Det fanns inga rötter som höll mig ankrad till marken. Jag kände att jag hade tappat mitt värde. Alla sanningar om mig själv hade raserats. Det blev en väldigt lång höst under många lager av täcken. Många timmar av terapi. Mycket sömn.

Vi människor har en så tydlig bild av hur saker och ting går till. Skapar en verklighet utifrån film, böcker, berättelser. ”Om jag någonsin går in i väggen så kommer det att se ut såhär”. Och om det inte går till precis som vi föreställt oss att det skulle gå till, om vi inte reagerar precis så som vi trodde att vi skulle reagera, känner precis så som vi trodde att vi skulle känna, så måste det vara någonting annat. Min bild av att gå in i väggen var att det plötsligt en dag, utan förvarning, tog stopp. Det kan vara på grund av att begreppet i sig indikerar att det går till just så. Men för mig kom ingen vägg. Det var snarare en drös murar.

En panikattack om dagen. En veckas sömnlöshet. En månads tomhet. Jag klättrade över dem, pustade ut och promenerade vidare med blicken framåt.

Ville inte vända mig om och reflektera över de hinder jag nyligen tagit mig över. I min verklighet måste mina hjärtklappningar, mina sömnproblem, min orkeslöshet, hopplöshet och svåra ångest bero på någonting annat. För de passade inte in innanför de små ramarna som jag hade skapat för begreppet ”utbränd”. För att lättare kunna identifiera när vi är drabbade så måste vi få en förståelse för att när stoppskylten plötsligt dyker upp så ser den olika ut för alla. Den kan komma från en arbetssituation, en krävande relation, en livskris eller bara många bäckar små. Den kan resultera i ett svårt trauma, eller enbart en ”bump in the road”.

Den första, och den allra viktigaste erfarenheten jag vill dela med mig av, är att kroppen aldrig ljuger. När kroppen säger att någonting är fel, så är det någonting som är fel. Ta reda på vad det är. Simple as that. Det andra är att man aldrig kan ignorera sig ur en utmattningsdepression. Bara för att du väljer att inte tänka på det så innebär det inte att problemet försvinner. Det är enbart en tidsfråga. Ju snabbare du tar tag i problemet, ju snabbare kommer du bli fri från det. Det enda som kommer av ignorans är att smällen kommer bli hårdare när den väl kommer. Den kommer att komma. Tro mig. Sist men inte minst vill jag hissa en stor röd flagga.

Utmattning är inte att leka med. Det är allvar.

Jag kan inte säga det här nog. Du kanske tror att det där nya jobbet är det viktigaste i ditt liv. Det kommer inte kännas så när du får lära dig prata på nytt. Svår utmattning kan leda till omfattande och handikappande funktionsnedsättningar. Du är säkert förväntansfull, ambitiös och energisk. Ge dig själv rätt förutsättningar att ha den energin resten av livet.

Vi kan inte uträtta stordåd, vare sig för oss själva, någon annan eller för världen när vi inte fungerar. Jag älskar att befinna mig utanför min comfort zone och om jag känner mig själv rätt så kommer jag nog spendera största delen av mitt liv här ute. Men jag har lärt mig värdet av att då och då krypa tillbaka och låta huvudet och kroppen vila. Ladda om. Oavsett vart din stress kommer ifrån, kom ihåg att vi inte är robotar. Vårt värde ligger inte i hur hårt vi arbetar eller hur mycket vi hinner med. Vi är människor.”

Hur gör man då om man känner sig utmattad eller utbränd?

1. Hitta någon att prata med så snart du kan. Din vårdcentral kan vara ett bra första steg, de kan hjälpa dig vidare. Eller en privat mottagning. Det är ett enkelt samtal som du inte behöver lägga så mycket värdering vid i det här skedet. Det kan hjälpa dig att få dina tankar på banan eller en väg in i rehabilitering om det behövs.

2.
Berätta för dina närmaste att du känner dig utmattad. De kanske kan avlasta dig med sysslor och ge stöd. Om du måste ställa in planer och dra dig tillbaka ett tag så är det alltid skönt att dina närmaste vet om vad som är på gång. Vi får oftast mer hjälp och stöd än vad vi tror, bara vi vågar berätta!

3. Planera in en helg där du unnar dig själv att inte göra någonting alls. Lämna helst inte ens sängen. Kroppen och huvudet behöver ibland vila som nästan känns överdriven. Men den är livsnödvändig. Det är många som tycker att det känns skamset att lata sig en hel dag. Ta tillbaka rätten att lata dig precis så mycket som du själv vill och behöver! Det är sunt!

 


Låt inte krav, prestationer och jakten på det perfekta livet förstöra dig.

Lyssna alltid inåt och dra i handbromsen när du känner att du inte mår bra. Vi ska aldrig behöva ”stå ut” och vi ska aldrig ta oss själva, vår kropp och vår hälsa i andra hand. Du är det absolut viktigaste du har. Ta inte sönder det.

Min önskan är att Sandras story ska ge en förståelse för var som är viktigt i livet. Livet handlar inte om att vara på topp 24/7, vara perfekt och att vara överallt samtidigt. Livet är ingen tävling.

Vi är inte robotar. Vi är människor.

Massa kramar till Sandra för sitt mod att dela med sig av sin viktiga story.

Kärlek till er alla,

Marie

Och du? Hjälp oss belysa detta problem genom att dela detta inlägg, kommentera och föra vidare diskussionen. Tack!