Detta inlägg kommer att vara lite speciellt. Det kommer kanske inte att kännas typiskt ”peppigt” då vi kommer att belysa ett jobbigt ämne som tyvärr många kommer att känna igen sig i. Men det är så viktigt att vi vågar prata om detta.

Det jag vill förmedla med mina texter är att vi alla är människor. Vi fungerar på samma sätt. Och vi kan hjälpa varandra. De dagar då allt känns skit kan det vara skönt att veta att man inte är ensam (som man ibland kan tro). Vi bär alla på erfarenheter, minnen och upplevelser. Vi bär alla på en ryggsäck. Och denna ryggsäcken kan hjälpa andra. Och då även oss själva.

Det som också är speciellt med detta inlägg är att det inte kommer att vara jag som skriver det.

Jag lämnar över författandet av resterande rader till en ung kvinna med en story jag tycker ni ska lyssna på.

Sandra Andersson är 26 år gammal, bor i Stockholm och arbetar som projektledare. Sandras och min väg möttes en sommar i Spanien på det fantastiska WOW!CAMP där vi klickade direkt.

För en tid sedan drabbades Sandra av utmattningsdepression/utbrändhet. Sandras story ska få oss att få upp ögonen. För detta är allvar.

Välkommen att ta del av Sandras story.

Och tack Sandra för att du delar med dig. Du är kärlek.

”Jag sjönk ner i fåtöljen i vardagsrummet. Kunde se i ögonvrån hur min kärlek förberedde middag åt oss. Jag försökte le åt honom lite tafatt men var mest distraherad av min egen andning. Det var över en halvtimma sedan vi kommit innanför dörren men jag var fortfarande andfådd. Som om jag sprungit ett maraton. Kände hur svetten började bryta ut i pannan. Andades små och hastiga andetag. Det kändes som om kläderna satt åt, som om dom stramade runt hela kroppen och kväve all tillförsel av syre. Som ett rep runt min bröstkorg.

Snävare för varje andetag. Jag började dra lite obekvämt i tröjan men det gjorde ingen skillnad. Kände hur paniken började bryta ut men försökte hålla mig lugn. Hjärtat voltade. Det slog så hårt att det nästan knakade i revbenen. Händerna och fötterna började domna bort. Paniken. Förvirringen. Dödsångesten.

Vi kan backa bandet några månader.

Det var högsommar och jag stod stadigt. Som om rötterna från vår kära moder jord hade snirklat sig upp längst mina ben och ankrat fast mig vid marken. Ingenting kunde rubba mig. Jag befann mig milsvägar utanför min comfort zone. Både privat, yrkesmässigt och geografiskt. Det finns ett amerikanskt begrepp som heter ”bite off more than you can chew” som passar bra in i det här sammanhanget. Men just den sanningen har en tendens att uppdagas en bit i efterhand. Jag kände mig stark, som om jag kunde stå stadigt genom vilken storm, vilken ny utmaning som än väntade runt hörnet. Jag var hungrig på livet.

Men kroppen, och mitt utnötta stackars huvud krävde återhämtning. Jag började känna mig sömning. Jag somnade på soffan varje dag efter jobbet. Vaknade vid elva för att släpa mig in till sängen och somna om igen. Varje dag. Varje dag i flera veckor. Jag började få sömnproblem på nätterna och drabbades av sömnparalyser. Jag fick svåra hjärtklappningar, var orkeslös och kunde stundtals inte gå längre än några meter. Trots att detta hörde till ovanligheterna i mitt liv så kunde jag ändå inte höra varningsklockorna ringa. Det är ju egentligen ganska märkligt, när en fullt frisk 24-åring inte kan ta sig från soffan till sängen utan att stappla sista biten, att densamme inte har förmågan att tänka; ”Men vänta nu…” Men så komplex är vår hjärna. Hösten stod runt hörnet. Det måste nog vara det, tänkte jag. En tidig morgon i september efter att jag duschat la jag mig på fotändan av sängen en stund, men kom sedan inte upp.

Jag låg där i handduken och kroppen svarade inte. ”Du måste gå till jobbet nu”, tänkte mitt huvud. Men kroppen rörde sig inte.

Någonstans här befinner vi oss i inledningen av den här texten. Efter det gick allting ganska fort. Jag sjukskrev mig och hänvisades till vår företagsläkare. Vi gjorde blodprover och EKG-tester. Men jag minns att jag lämnade läkarmottagningen en dyster höstdag med ett litet häfte i handen. ”Paniksyndrom” stod det på det. Jag fick ett rehabiliteringsprogram med KBT-terapi, och betablockerare för mina hjärtklappningar. Jag minns när jag skulle hämta ut dom för första gången på Apoteket och killen i kassan gav mig en ”extra påse att andas i också” med glimten i ögat. Jag visste inte riktigt om det var lite roligt eller bara tragiskt. Vad hade hänt? Vad hade hänt med hon som kunde stå stadigt genom vilken storm som helst? Inte var det jag i alla fall. Det var en sak som var säker. Jag var en sliten tjej på rehabilitering som inte kunde hantera de mest basala vardagliga situationer. För några månader sedan var jag orubblig. Nu kunde minsta vindpust få mig ur balans. Det fanns inga rötter som höll mig ankrad till marken. Jag kände att jag hade tappat mitt värde. Alla sanningar om mig själv hade raserats. Det blev en väldigt lång höst under många lager av täcken. Många timmar av terapi. Mycket sömn.

Vi människor har en så tydlig bild av hur saker och ting går till. Skapar en verklighet utifrån film, böcker, berättelser. ”Om jag någonsin går in i väggen så kommer det att se ut såhär”. Och om det inte går till precis som vi föreställt oss att det skulle gå till, om vi inte reagerar precis så som vi trodde att vi skulle reagera, känner precis så som vi trodde att vi skulle känna, så måste det vara någonting annat. Min bild av att gå in i väggen var att det plötsligt en dag, utan förvarning, tog stopp. Det kan vara på grund av att begreppet i sig indikerar att det går till just så. Men för mig kom ingen vägg. Det var snarare en drös murar.

En panikattack om dagen. En veckas sömnlöshet. En månads tomhet. Jag klättrade över dem, pustade ut och promenerade vidare med blicken framåt.

Ville inte vända mig om och reflektera över de hinder jag nyligen tagit mig över. I min verklighet måste mina hjärtklappningar, mina sömnproblem, min orkeslöshet, hopplöshet och svåra ångest bero på någonting annat. För de passade inte in innanför de små ramarna som jag hade skapat för begreppet ”utbränd”. För att lättare kunna identifiera när vi är drabbade så måste vi få en förståelse för att när stoppskylten plötsligt dyker upp så ser den olika ut för alla. Den kan komma från en arbetssituation, en krävande relation, en livskris eller bara många bäckar små. Den kan resultera i ett svårt trauma, eller enbart en ”bump in the road”.

Den första, och den allra viktigaste erfarenheten jag vill dela med mig av, är att kroppen aldrig ljuger. När kroppen säger att någonting är fel, så är det någonting som är fel. Ta reda på vad det är. Simple as that. Det andra är att man aldrig kan ignorera sig ur en utmattningsdepression. Bara för att du väljer att inte tänka på det så innebär det inte att problemet försvinner. Det är enbart en tidsfråga. Ju snabbare du tar tag i problemet, ju snabbare kommer du bli fri från det. Det enda som kommer av ignorans är att smällen kommer bli hårdare när den väl kommer. Den kommer att komma. Tro mig. Sist men inte minst vill jag hissa en stor röd flagga.

Utmattning är inte att leka med. Det är allvar.

Jag kan inte säga det här nog. Du kanske tror att det där nya jobbet är det viktigaste i ditt liv. Det kommer inte kännas så när du får lära dig prata på nytt. Svår utmattning kan leda till omfattande och handikappande funktionsnedsättningar. Du är säkert förväntansfull, ambitiös och energisk. Ge dig själv rätt förutsättningar att ha den energin resten av livet.

Vi kan inte uträtta stordåd, vare sig för oss själva, någon annan eller för världen när vi inte fungerar. Jag älskar att befinna mig utanför min comfort zone och om jag känner mig själv rätt så kommer jag nog spendera största delen av mitt liv här ute. Men jag har lärt mig värdet av att då och då krypa tillbaka och låta huvudet och kroppen vila. Ladda om. Oavsett vart din stress kommer ifrån, kom ihåg att vi inte är robotar. Vårt värde ligger inte i hur hårt vi arbetar eller hur mycket vi hinner med. Vi är människor.”

Hur gör man då om man känner sig utmattad eller utbränd?

1. Hitta någon att prata med så snart du kan. Din vårdcentral kan vara ett bra första steg, de kan hjälpa dig vidare. Eller en privat mottagning. Det är ett enkelt samtal som du inte behöver lägga så mycket värdering vid i det här skedet. Det kan hjälpa dig att få dina tankar på banan eller en väg in i rehabilitering om det behövs.

2. Berätta för dina närmaste att du känner dig utmattad. De kanske kan avlasta dig med sysslor och ge stöd. Om du måste ställa in planer och dra dig tillbaka ett tag så är det alltid skönt att dina närmaste vet om vad som är på gång. Vi får oftast mer hjälp och stöd än vad vi tror, bara vi vågar berätta!

3. Planera in en helg där du unnar dig själv att inte göra någonting alls. Lämna helst inte ens sängen. Kroppen och huvudet behöver ibland vila som nästan känns överdriven. Men den är livsnödvändig. Det är många som tycker att det känns skamset att lata sig en hel dag. Ta tillbaka rätten att lata dig precis så mycket som du själv vill och behöver! Det är sunt!

 

Låt inte krav, prestationer och jakten på det perfekta livet förstöra dig.

Lyssna alltid inåt och dra i handbromsen när du känner att du inte mår bra. Vi ska aldrig behöva ”stå ut” och vi ska aldrig ta oss själva, vår kropp och vår hälsa i andra hand. Du är det absolut viktigaste du har. Ta inte sönder det.

Min önskan är att Sandras story ska ge en förståelse för var som är viktigt i livet. Livet handlar inte om att vara på topp 24/7, vara perfekt och att vara överallt samtidigt. Livet är ingen tävling.

Vi är inte robotar. Vi är människor.

Massa kramar till Sandra för sitt mod att dela med sig av sin viktiga story.

Kärlek till er alla,

Marie

Och du? Hjälp oss belysa detta problem genom att dela detta inlägg, kommentera och föra vidare diskussionen. Tack!